Ett framtida svenskt försvar – ur ett militärgeografiskt perspektiv

Sverige har ansökt om medlemskap i Nato. Det är svårt att förutse alla effekter av denna säkerhetspolitiska förändring, och det är därför viktigt att Sverige utgår från så säkra grundvärden som möjligt i detta inledande skede av transformationen från alliansfri till allierad. I de flesta bedömandemetoder som syftar till att underlätta det militära operativa och taktiska beslutsfattandet är geografin en naturlig utgångspunkt. På samma sätt kan även strategiska avgöranden byggas upp på kunskap om den operationsmiljö som strategin ska verka i.

Baserat på flera klassiska tänkare påpekade den franske professorn Hervé Coutau-Bégarie att terrängens inflytande är – eller borde vara – en evig sanning för alla militärer. Självaste Sun Tzu (c:a 500 år f.Kr.) ansåg att det inte är möjligt att föra fram en armé om man inte förstår påverkan från skogar och berg. Constantin VII, som var bysantinsk kejsare 908-959 e.Kr, menade att en härskares främsta plikt i förberedelserna av ett fälttåg är att noggrant studera den teater som kampen skulle utspelas på.[1]

Geografin är den lära som försöker förstå hur vår omvärld avbildas och relationen mellan denna avbildning och oss människor. Den militära varianten är militärgeografin. Genom underrättelseberedningen av insatsmiljön skapas kunskap om bl.a. topografin, broarnas bärighet, strändernas beskaffenhet och de rådande navigatoriska förhållandena, vilka tillsammans underlättar beslut om förflyttningsvägar och vilken terräng som bör behärskas för att mötet på valplatsen ska bli så lyckosamt som möjligt.[2] Förutom dessa fenomen iland och till sjöss behöver dagens strateg också förstå de förhållanden som råder i luften, men även i rymden och i cyberdomänen. I sin moderna militära beskrivning kan omvärlden beskrivas utifrån fem fysiska domäner – mark, sjö, luft, cyber och rymd – samt den omslutande informationsmiljön.[3] I dessa domäner byggs krigföringsförmågan upp av tre slags faktorer: konceptuella (reglementen och procedurer), moraliska (vilja och mod) och fysiska (materiel och anläggningar).[4]

Det är lätt hänt att vi människor utgår från – och kanske framför allt önskar – att morgondagen kommer att se ut som idag, vilket beror på att vi inte gillar förändringar trots att vi egentligen är mycket bra på att anpassa oss efter rådande förhållanden. Vi avskyr att byta kontor, men vi kan överleva i temperaturer från -50°C till +50°C. Trots att vi nog egentligen vet att världen är i ständig förändring vill vi gärna betrakta den som ett statiskt fenomen. En uppfattning om att en militärgeografisk avbildning är evig och sann kan låsa fast oss i förutfattade meningar, vilket leder till att vi riskerar att missförstå den operationsmiljö som vi ska verka i.

Denna artikel syftar till att lägga grunden för en vidare analys av vad ett svenskt Natomedlemskap egentligen innebär. Det bedöms vara lämpligt att börja diskussionen ur det breda militärgeografiska perspektiv som just har skissats på, för att sedan resonera om de uppgifter som Försvarsmakten har att lösa i framtiden och slutligen föreslå några utvecklingslinjer.

Militärgeografisk förändring

Flera förändringar

En svensk Natoanslutning kommer att omdefiniera synen på vad som är vårt operationsområde och rita om kartan, men i det rådande säkerhetspolitiska läget finns det andra geografiska faktorer som förändras raskt. Polarisarna smälter. Stora havsområden friläggs och kan exploateras på olika sätt. Den snabba utvecklingen i cyberrymden gör det möjligt att påverka en motståndare på mycket stora avstånd och med ljusets hastighet samtidigt som den ökade digitaliseringen av vårt samhälle ökar både möjligheterna med och sårbarheten för denna typ av krigföring. Även i rymden går utvecklingen fort, vilket leder till att även små nationer och andra organisationer än stater kommer att få tillgång till möjligheten att övervaka jordytan. Kriget i informationsmiljön avgörs här och nu. Endast genom att omfamna dessa militärgeografiska förändringar kan vi förstå vilka uppgifter som Sverige kommer att behöva lösa i framtiden och hur utvecklingen av Försvarsmakten påverkas.

Förändringar som vi kan se och ta på

På kort sikt är det förmodligen anslutningen av Sverige och Finland till Nato som får störst påverkan på militärgeografin. Med undantag av en smal remsa ryskt territorium längst in i Finska viken och exklaven Kaliningrad, är snart Östersjöns strandstater Natomedlemmar. Öresund och Bälten är områdets lås. Även om sjötrafiken har påverkats av de sanktioner som väst successivt lagt på Ryssland, har handeln över Östersjön sedan lång tid varit av stor betydelse för landets ekonomi.[5] Att säkerställa att dessa viktiga flöden, som måste passera genom Öresund och Bälten för att komma ut till världshavet, kan flyta ostört även i högre konfliktnivåer kommer att kräva mycket av den ryska flottan. För att undvika att ständigt behöva löpa detta gatlopp kan Ryssland välja att styra om sin sjötrafik mot hamnarna i Norra ishavet eller Svarta havet. Det senare kräver att Bosporen hålls öppen för rysk trafik. Ryssland kan fokusera sin krigföring i Östersjön på att förvägra en motståndare möjligheten att närma sig områdena kring Sankt Petersburg och Kaliningrad genom etablerandet av s.k. A2/AD-bubblor och försvarslinjer till sjöss.

Strävan att använda havet för försvar är ett nygammalt ryskt upplägg, som skulle likna den Östersjöstrategi som så småningom utvecklades efter att Finland och de baltiska staterna blivit självständiga från Ryssland 1919. Den stora frågan när det gäller rysk sjökrigföring i vårt närområde har varit, och är vad det verkar, var den marina försvarslinjen ska gå. Gamla och välkända svar har varit långt in i Finska viken eller i höjd med Östersjöninloppen,[6] och senare års sommarövningar med namnet Oceanskölden antyder att det finns tankar på att etablera en rysk försvarslinje i Nordsjön.[7] Om Ryssland kan skära av förbindelserna utmed någon av dessa linjer erhålls i princip handlingsfrihet i området innanför.

Dessutom kan den ryska sjökrigföringen inriktas på att försöka förvägra Nato möjligheten att förstärka de baltiska länderna. Visserligen har Nato genom Polen landgräns till Litauen, men den är bara 100 km lång och korsas av en järnväg och några få landsvägar. Med enkla medel kan man försvåra eller i alla fall fördröja Natos möjlighet att landvägen förstärka sina trupper i de baltiska staterna. Mer omfattande mekaniserade strider kräver dessutom att stora mängder ammunition, bränsle och andra förnödenheter förs fram till de stridande förbanden. Nato kommer troligen att behöva försörja sina trupper i Baltikum sjövägen. Ingenstans mellan Frankrike, Storbritannien eller den amerikanska östkusten och de baltiska hamnarna är farlederna så trånga som genom de tre Östersjöinloppen. Det kommer att vara nödvändigt för Nato att hålla Öresund och Bälten öppna om man ska slippa tidskrävande omlastningar i hamnar på den skandinaviska halvön. En rysk landstigning i försvarande Natoförbands rygg samtidigt som markoffensiven mot Baltikum slås ut kommer att vara svår att försvara sig mot, framför allt om Gotland kan användas som en stödjepunkt. Rätt utbildad och utrustad kan den ryska flottan ställa till stora problem, framför allt om Nato är splittrat eller passivt. Slutsatsen är att Nato måste behärska Östersjön även om den ryska handelstrafiken leds om mot Norra ishavet samt behålla sitt grepp om Svarta Havet och passagerna mot Medelhavet och vidsträcktare fart.

Det ökade ryska behovet av öppna ishavshamnar för att slippa föra sjötrafiken genom Östersjön gynnas av de klimatförändringar som pågår. Den kortaste vägen från norra Asien till Europa går över nordpolen. Med smältande polarisar kommer denna rutt att bli farbar året runt, vilket ofta framhålls av ledamoten av Kungliga Krigsvetenskapsakademien, Niklas Granholm.[8] Dessutom kommer nya havsområden bli möjliga att exploatera eftersom stora lager av olja, gas och möjligen mineraler finns gömda under isen.[9] Ryssland håller redan på att flytta fram sina positioner i Arktis. Bl.a. ställs krav på rysk lotsning av fartyg som följer polarrutten norr om Ryssland, trots att färden går på internationellt vatten. Dessa fordringar ökar spänningen mellan Ryssland och västvärlden även i Arktis, vilket gör att USA överväger att inleda en FONOP (freedom of navigation operation) i området. Denna ambition begränsas dock av att den amerikanska flottan i stor utsträckning saknar isklassade fartyg.[10]

Det Norra ishavet rymmer den ryska örlogsbasen i Murmansk, vilken ligger bara 20 landmil från gränsen till Norge och Finland. Denna hamn är en viktig replipunkt för Norra marinens atomubåtsflotta och är därmed helt central för den ryska andraslagsförmågan. Av denna anledning är det rimligt att tro att Ryssland kommer att bygga upp en stark förmåga att skydda området kring Murmansk. Målsättningen är att säkerställa att de kärnvapenbestyckade ubåtarna kan dyka på tillräckligt stora avstånd från Natos ubåtsjaktstyrkor för att oupptäckta kunna nå sina operationsområden.

Efter delningen av Tyskland under 1940-talet och fram till det kalla krigets slut låg Sverige öster om Västs östra gräns. Genom Tysklands enande 1990 samt Polens och de baltiska staternas medlemskap i Nato (1999 resp. 2004) flyttades denna gräns österut och Sverige kom tillsammans med Finland att bli en ö i Natos nordöstra operationsområde. Ett tredje steg tas när vi blir allierade med Nato, vilket i praktiken innebär att vår östra försvarsgräns flyttas ungefär 600 kilometer österut. Dessutom flyttas den norrut till Arktis, i väster till USA och den södra gränsen flera tusen kilometer söderut. Försvaret av Finland och de baltiska länderna får ett operativt djup och operationsområdet blir sammanhållet, vilket bl.a. påpekas av ledamoten av Kungliga Krigsvetenskapsakademien Michael Claesson och Zebulon Carlander.[11] Natos landgräns mot Ryssland ökar med 130 mil. Sverige kommer att hamna mitt i detta Natos nordliga operationsområde, med korta transportvägar till våra allierade i alla väderstreck.

Förändringar i rymderna

Att militärgeografin är under förändring på grund av att Sverige och Finland blir en del av Nato eller att polarisarna smälter är något som det går att se och ta på, men en annan snabb förändring av främst virtuell geografisk karaktär pågår i cyberrymden. I takt med att snart sagt alla våra behov av kommunikation, transporter och andra liknande tjänster digitaliseras, ökar känsligheten för olika former av påverkan från en motståndare som kan föra cyberkrig. Huvuddelen av den för vårt moderna samhälle helt nödvändiga signaltrafiken flödar genom fibernätens kablar även om stora datamängder också överförs genom kommunikationssatelliter. Samma kommunikationsnät kan användas för att sända skadlig kod eller vilseledande information till en motståndare och ger goda möjligheter att avlyssna signaltrafiken. Dessutom kan näten brytas genom att fysiskt kapa ledningarna eller att på annat  påverka trafiknoderna. Ett exempel är försöken att stoppa trafiken i Viasats KA-SAT-nätverk under de tidiga timmarna av invasionen av Ukraina den 24 februari 2022.[12]

Att i övrigt använda rymden för krigföring är än så länge en fråga om att med hjälp av satelliter övervaka det som pågår här på Jorden samt att stödja operationer med samband och navigation. Kostnaderna för att tillverka och skjuta upp satelliter sjunker snabbt vilket leder till att både fler stater och organisationer kommer att kunna skaffa sig övervakningssystem med god täckning. Allt eftersom upplösningen och databehandlingskraften ökar kommer tiden minska från att ett mål på jordytan upptäcks till att det har klassificerats som fientligt och kan anfallas. På längre sikt förväntas stridssatelliter även kunna förstöra andra rymdfarkoster, antingen genom att anfalla på distans med hjälp av olika former av elektromagnetisk strålning eller genom att helt enkelt krocka med dem. Den successivt förbättrade sensortäckningen och de allt kortare ledtiderna ökar kraven på rörlighet, maskering och låga signaturer för alla som uppträder på jordklotets yta. De ökande hoten mot rymdplattformarna och deras stora betydelse för militära operationer, ökar betydelsen av att snabbt kunna ersätta icke-fungerande satelliter och förstärka täckningen där så behövs. Eller för att ersätta markbaserade system som slås ut, som när Elon Musk aktiverade Starlink några dagar efter att den ryska invasionen av Ukraina inletts.[13] Med hjälp av detta system av kommunikationssatelliter kunde Ukraina bibehålla kontakten med internet, trots att Ryssland försökte skära av landet från omvärlden i alla domäner. Rymddomänens betydelse ökar också eftersom mycket av tekniken har ”dual-use”, med såväl civila som militära användningsområden.

Aldrig tidigare i världshistorien har informationen flödat som den gör idag. Tiden från att en händelse dokumenteras till att den blir publik, "world wide", är bara några minuter. Genom den digitala informationsmiljön kan en folkopinion skapas eller vridas på mycket kort tid. Påverkan, vilseledning och falsk information är aktiviteter som utnyttjas idag som verkansmedel för att nå politiska och militära effekter. Kognitiv krigföring har blivit ett vedertaget begrepp inom Nato.[14] Det innebär i stort att samordna cyber, telekrigföring och strategisk kommunikation i alla dess olika former. Huvudsyftet är att skapa avskräckning och vara krigsavhållande. Ett annat syfte är att förstärka mental och psykologisk verkan mot en angripare under en pågående militär operation, samtidigt som försvarsviljan och motståndsandan stärks hos den egna befolkningen. Kriget i Ukraina är ett exempel på hur båda sidor utnyttjar denna kognitiva krigföring. Den tekniska utvecklingen inom IT möjliggör att artificiell intelligens (AI) kan utnyttjas för manipulering och ökad spridning av vilseledande och falsk information.

Ryska reaktioner

Det första ryska svaret på dessa militärgeografiska förändringar, om tankarna bakom den marina doktrin som president Putin undertecknade på de ryska marinstridskrafternas dag den 31 juli 2022 visar sig realiseras,[15]är inte att dra sig tillbaka. Istället förtydligar Ryssland i denna marindoktrin betydelsen av de områden som är viktiga för sjöfartens globala flöden. Arktis, Östersjöinloppen, Svarta havet och annan nyckelterräng pekas ut som varande regioner av ryskt ”nationellt intresse”. USA:s globala dominans och framflyttningen av Nato anses vara de största hoten mot den ryska säkerheten. Lösningen som stipuleras är att ta upp kampen med Väst, förstärka den ryska marinen och utrusta den med bl.a. hypersoniska vapen.[16] Liknande doktrinära inriktningar för övriga domäner är att vänta.

Nya och gamla uppgifter

Från alliansfri till fullvärdig medlem

Enligt ledamoten i Kungliga Krigsvetenskapsakadmien Fredrik Bynander, blir vårt civila försvar en del av livlinan till Finland och Baltikum när vi går med i Nato.[17] På samma sätt blir det svenska militära försvaret en del av ett större sammanhang. Under lång tid har vi svenskar vant oss vid att det är enkom vårt eget territorium som ska försvaras. Igelkotten har använts som allegori för hur Försvarsmakten såg på sitt uppdrag. Att ta hand om gränsproblem som flyktingar, smuggling och långa köer samt att hjälpa till i någon annan del av världen har varit någon annans problem. Ett Natomedlemskap kräver en förändring av vår syn på oss själva och hur vi arbetar, efter mer än 200 år som alliansfria.

Det finns många ärenden som vi idag löser på egen hand som i alla fall delvis kommer att lösas inom alliansen. Dagens spretiga bilaterala övningsupplägg kommer att kunna planeras genom Natos processer. En väntad förändring av tillträdesförordningen innebär att det blir enklare att hantera tillstånd för förband från allierade länder att uppträda på svenskt territorium. Andra förändringar av lagrummet kommer att ske. Förmodligen kommer en stor del av försvarsplaneringen på de strategiska, operativa och taktiska nivåerna att genomföras inom alliansens ram, även om alla medlemsländer ska kunna ta den första smällen på egen hand. Ett medlemskap i Nato ställer också många frågor. Huruvida vår fasta sensorkedja verkligen ska spana in i våra allierades rygg eller istället flyttas fram kommer att behöva övervägas. Svaret kanske är fler GlobalEye-flygplan men färre fasta radarmaster. Hur mycket nationell ledning krävs egentligen på de olika nivåerna? Anskaffningen av försvarsmateriel är ett annat område som kan påverkas. Stordrift har fördelar långt bortom det gemensamma nordiska uniformssystem som är under anskaffning.

En offensivare strategi

Den 1 november 2022 föreslog Försvarsmakten för regeringen hur det framtida försvaret bör utvecklas. Resonemanget har sin grund i att ”som allierad ska Sverige med egen förmåga, eller tillsammans med andra, kunna försvara landet mot ett väpnat angrepp. Sverige ska också̊, tillsammans med allierade, utgöra alliansens gemensamma försvar”, företrädesvis tillsammans med våra nordiska grannländer.[18]

Den dåvarande statsministern Magdalena Andersson påtalade redan våren 2022, innan ansökan till försvarsalliansen insändes, att Sverige skulle få ett särskilt ansvar för Östersjön.[19] DSACEUR[20] lär i somras ha yttrat ”You run the Baltic”. Sannolikt omfattar resonemanget att arbeta med flertalet av Östersjöns övriga strandstater. Ett annat högintressant område är Nordkalotten. De svenska försvarsgrenarnas förmåga att strida i subarktisk miljö är erkänt hög. Troligtvis kommer Nato att uppmana Sverige att delta i försvaret av alliansens nordligaste utpost, vilket även kan innebära att förstärka försvaret i Norra ishavet förutom deltagande med mark- och luftstridskrafter. Åtminstone menar både den amerikanske och den franske marinchefen att marin strategi och marina operationer i norra Europa, inklusive Arktis, kommer att förändras av det svenska och finska Natointrädet.[21] Någon form av Natokommando med ansvar för Norden kan bli aktuellt.[22]

ÖB anser att vi ”kan vara mer offensiva, vi kan vara tuffare ifrån början [...] för vi vet att där bakom kommer någon och fyller på”[23] när vi är Nato. Dessutom blir vi en medlem av en kärnvapenallians med syftet att avskräcka Ryssland från att anfalla oss. Det kollektiva försvaret och Natos avskräckningsförmåga vilar på respektive medlemsstats egen förmåga att försvara sig. Nato har inte några egna förband, bortsett från en styrka spanings- och stridsledningsflyg. Till de förmågor som krävs för hantera åtagandet av såväl artikel 3 och 5 ska även konsekvenser av vår nationella vilja att bygga fred och säkerhet även utanför Natos ram, i likhet med bilaterala åtaganden samt inom ramen för FN och OSSE. Just detta tredje block av förmågor är särskilt viktiga att bära i minnet när försvarsförmågan ska återuppbyggas, eftersom det finns risk för att den nationella handlingsfriheten kan konkurrera med åtaganden som görs inom ramen för Nato.

Försvarsmakten kommer även i framtiden att försvara landet, övervaka och hävda det svenska territoriet, stötta det övriga samhället och delta i internationell krishantering, men ett medlemskap i Nato innebär att våra förband också måste kunna sättas in i strid mot en kvalificerad motståndare även utanför Sverige. Det mer mångfacetterade nyttjandet av det militära maktmedlet innebär att flexibiliteten i organisationen måste öka. För att kunna svara upp mot denna offensivare strategi krävs att vi fortsätter bygga en stark försvarsvilja hos våra invånare, men även uthållighet, förmågeutveckling, materielunderhåll, utbildning och personaltjänst måste anpassas till de nya förhållandena. Ett exempel är att Försvarsmaktens personal, och kanske flottans i synnerhet, måste möta resonemang om fler arbetade timmar och de förmåner som rimligen följer med. Lagstiftarna bör å sin sida fundera över om det traditionella samarbetet mellan arbetsmarknadens parter klarar av att sluta ett kollektivavtal som medger betydligt fler dygn till sjöss per besättning eller återkommande rotationer till styrkorna utmed alliansens östra gräns.

Nato ställer krav på sina medlemsländer. 300 000 soldater ska kunna sättas in med relativt kort förvarning.[24] Ett annat exempel är att andra Natoländer redan i fred svarar för luftövervakningen och försvaret över Island och Luxemburg samt över Estland, Lettland och Litauen. Några steg upp på konfliktskalan ökar behovet av att stödja jaktflyget och dess baser med luftvärn från marken eller havet. Kraven på rörlighet och uthållighet kommer att öka. Logistikflöden och transporter på land, till sjöss och i luften måste skyddas. Vi behöver kunna behärska cyber- och rymddomänerna samt informationsmiljön genom både offensiva och defensiva system i samverkan med andra. Dessutom krävs robusta förutsättningar att leda svenska och allierade förband på stora avstånd från hemlandet. På samma sätt som vi förväntar oss att våra allierade kommer till vår hjälp förväntar sig våra allierade att vi stödjer dem, oavsett om det handlar om kriser här hemma i Europa eller på någon annan kontinent.

Framtida utveckling

Totalförsvar och starka anfallsförband[25]

För svenskt vidkommande krävs att vi fortsätter att bygga en stark försvarsvilja hos våra invånare. Alla totalförsvarsmyndigheter har ett ansvar att bidra till denna utveckling. Hemvärnsrörelsen och frivilligorganisationerna har en stor uppgift att fylla. En modern och aktiv frivilligrörelse är ett bra vaccin mot fientlig kognitiv påverkan på det svenska folket. Totalförsvaret måste uppvisa styrka, trovärdighet och ansvar, annars skapas ingen tillit hos medborgarna, och utveckla formerna för den kognitiva krigföringen. Försvarsmakten bör fortsatt bygga ett starkt varumärke, visa transparens, skapa förtroende och tillit hos våra partners och våra medborgare. Bilden av Försvarsmakten som en trygg, ansvarstagande och kompetent organisation måste hela tiden vidmakthållas. Kampen i informationsmiljön pågår och vi är hela tiden ansatta av fientlig påverkan. En väpnad kamp är viljestyrd och utan vilja skapas inga segrar.

Sjö-, luft-, cyber-, rymd- och informationsstridskrafter kan tillsammans bilda ett starkt och tätt försvar, men dessutom behövs starka och snabbrörliga markförband som kan slå den fiende som ändå tränger igenom skalet. Uppgiften att övervaka och hävda det svenska territoriet med många och yttäckande enheter kommer att kvarstå. Behovet av bättre IT-säkerhet, starka nationella skyddsstyrkor, kanske förstärkta av nyutbildade värnpliktiga i händelse av beredskapshöjning, och enklare bevakningsplattformar, bemannade och obemannade, kommer att vara stort. Men om en strategi ska vara avskräckande räcker det inte med territorialförsvar, igelkottar och vackert prat. Istället krävs det starka och behovssammansatta anfallsförband. Det är enbart med sådana rörliga och stryktåliga styrkor som framgång kan nås i land, till sjöss och i luften när striden om Östersjöinloppen, Mälardalen, Nordkalotten, Finland, Baltikum eller något annat område ska avgöras. Samma tålighet och anfallskraft måste finnas i cyber- och rymddomänerna samt i informationsmiljön.

Även i framtiden kommer Sverige i stor utsträckning att vara en ö, vilket kräver förmåga till sjö- och lufttransport. Genom de senaste årens ökade fokus på Gotland har denna förmåga ökat, men volym, utbildning, utrustning, logistik och taktik måste utvecklas för att vi med kraft ska kunna anfalla med markstridskrafter från havet. Sjö- och amfibiestridskrafter ska kunna förbekämpa, luftförsvara och säkra landstigningsområden på, över och under havsytan och en bit upp i land, vilket kräver örlogsfartyg som är tillräckligt stora för att kunna bära långräckviddiga vapensystem och föra fram kustsäkringsstyrkor. Även skydd, eldunderstöd och logistikförsörjning av truppen iland kan lämnas från kustnära uppträdande sjöstridskrafter. Luftstridskrafterna skyddar anfallen iland och till sjöss samt stödjer mark- och sjömålsbekämpningen med transporter, sensordata och långräckviddiga vapeninsatser. Förband ur olika försvarsgrenar knyts samman i ett robust gemensamt ledningssystem, vilket leder till att den gemensamma operationen kan uppnå högre effekt än vad de enskilda delarna kan åstadkomma, helt i enlighet med vad som föreskrivs i doktrinen för gemensamma operationer.[26]

Lantkrigsutveckling

NATO har kommit överens om att öka snabbt gripbara markförband från 40 000 till 300 000 soldater, vilket sätter press på att även Sverige avdelar kvalificerade förband till denna snabbinsatsstyrka. Behovet av anfallsförband med förmåga att slå och avvärja en på marken framträngande, eller luftlandsatt och landstigen angripare kommer därmed att öka för svenskt vidkommande. Svenska markförband ska kunna sättas in längs hela alliansens ostgräns, men kanske framför allt i Finland och i de baltiska staterna. Förmågan att tillsammans med sjö- och luftstridskrafter genomföra avvärjningsstrid på Gotland, på Nordkalotten och i anslutning till Östersjöinloppen kommer också att vara väsentliga uppgifter. Uppdrag på större avstånd från Sverige ska kunna lösas.

Anfallsförbanden måste kunna uppträda med förband från andra länder och försvarsgrenar – inom NATO poängteras förmågan till ”combined arms”. Brigadstrukturen är den lägsta organisatoriska nivå som kan skapa någon form av operativ effekt på marken. För att kunna nå ett avgörande krävs en divisionsnivå och i vissa fall även armékårstrukturer. Ett lämpligt upplägg i vår del av världen är att etablera en multinationell armékår i vilken respektive nordiskt land bidrar med varsin division.

Anfallsförbanden måste ha operativ och taktisk rörlighet, överlägsen eldkraft i form av såväl momentan som precisionsriktad eld i hela det tilldelade operationsområdet. Ökad eldkraft och ökat skydd i vid bemärkelse är avgörande för att vinna duellsituationer. Förbandens uthållighet måste utgå från att det operativa djupet, t.ex. på Nordkalotten, blir större än tidigare. Behovet av lägesförståelse kräver information från sensorer i alla domäner. Operativ rörlighet och skydd fordrar logistik- och ingenjörsförband på såväl brigad- som på divisionsnivån. Behovet av luftvärnsskydd kan i dessa tider inte underskattas, mot såväl stora som små mål. Bekämpning på djupet kräver telekrigsförmåga, underrättelser, indirekt eld på långa avstånd och beväpnade drönare. I södra Sverige finns behov av förstärkning med förmåga att bekämpa sjömål från land. En uppgradering och modernisering av anfallsförbandens stridsfordonspark är ett konstaterat behov. Förbanden ska kunna övervakas och ledas. Modern teknik i form av ett fältanpassat 5G-system kommer att bli nödvändig på sikt. Hög tillgänglighet och uthållighet leder till god underhållssäkerhet och korta ledtider samt kvalificerat fältnära underhåll. Hög tillgänglighet innebär hög insatsberedskap. Anfallsförbanden ska kunna aktiveras inom timmar till enstaka dygn.

Sjökrigsutveckling[27]

Den pågående globala kraftmätningen gör att behovet av maritim säkerhet ökar och följaktligen att Sverige kan skydda svenska intressen i The Global Commons, d.v.s. på det fria havet, i luftrummet, i rymden och i cyberrymden.[28] Marinen ska vara med i Natos stående sjöstyrkor på samma sätt som det är rimligt att flygvapnet deltar i luftförsvaret och armén i förstärkningen av alliansens östra gräns.[29] Uppträdandet utanför det omedelbara närområdet drar resurser. För att optimera statens resurser bör det övervägas att öka samordningen mellan inblandande departement och myndigheter. I Maritimutredningen 2012 föreslog utredaren inrättandet av ett samlat sjöförsvar som skulle bestå av Kustbevakningen och marinen,[30] men det går att se ännu fler samordningsvinster. Exempelvis bör de isbrytare som nu projekteras kunna merutnyttjas som stödfartyg och bärare av ubåtsräddningssystemet. Välutbildade reservofficerare och värnpliktiga kan i orostider förstärka bemanningen på Kustbevakningens och Sjöfartsverkets fartyg.[31] Att i fredstid överlåta vissa av marinens nuvarande uppgifter i Bottniska viken, Östersjön och Västerhavet på andra sjöverkande myndigheter skulle innebära att sjöstridskrafter kan frigöras för vidsträcktare fart.

Marina stridskrafter ska delta i arbetet med att hålla alliansens sjövägar öppna, vilket kräver ökad sjöduglighet och uthållighet samt vapen och sensorer som kan möta hot från havet, marken och luften – samt från rymden och cyberrymden. Ett exempel är att svenska örlogsfartyg ska ingå i Natos integrated air and missile defence (IAMD), vilket ÖB underströk i sitt militära råd hösten 2022.[32] Ett annat är att marinen återtar sin roll som arméns stöd genom att sjö- och amfibiestridskrafter ska kunna kontrollera stora områden, förbekämpa, luftförsvara och säkra landstigningsområden över och under havsytan och en bit upp i land. Lösandet av dessa uppgifter kräver örlogsfartyg som är tillräckligt stora för att kunna bära långräckviddiga vapensystem och föra fram kustsäkringsstyrkor. Även skydd, eldunderstöd och logistikförsörjning av truppen iland kan lämnas från kustnära uppträdande sjöstridskrafter. Luftstridskrafterna skyddar anfallen iland och till sjöss samt stödjer mark- och sjömålsbekämpningen med transporter, sensordata och långräckviddiga vapeninsatser. Den internationella utvecklingen går mot att marina stridskrafter kan användas för att påverka fler och fler domäner. Utvecklingen inom luftförsvarsområdet och förmågan till långräckviddig bekämpning är två bra exempel. Kanske är det dags att återinföra marinflyget i Sverige.

Uppdragsbredden ställer stora krav på materielens och personalens flexibilitet. Ytstridsfartygen måste kunna bära sensorer och vapen med räckvidd långt in över land och över stora havsområden samt möta det större operationsområdets krav på sjövärdighet och uthållighet. Långräckviddiga kustrobotenheter ökar styrkans eldkraft mot såväl sjö- som markmål. Förmågan att tillsammans med flygvapnet transportera och skydda armé- och amfibieförband måste förbättras eftersom de starka och snabbrörliga markförbanden ska sättas in där de behövs bäst. Striden på land understöds från sjön med indirekt eld och underhåll. För folkförsörjningen och Försvarsmakten livsviktiga flöden av insatsvaror, energi och data ska skyddas. Välbestyckade svenska örlogsfartyg är en del av alliansens gemensamma luftförsvar för att skydda infrastruktur och befolkning. Dessutom kan stridsflygets sensorer och vapensystem flyttas fram i skydd av det marina luftförsvaret. Det är på grundval av dessa behov som ytstridsfartygens design ska väljas.

En mer offensiv marin strategi ökar behovet av rörelsefrihet. Minröjning till sjöss och vid landstigningsområdena kommer i större och större utsträckning att genomföras med autonoma och fjärrstyrda farkoster. I sin skyddande undervattensmiljö har ubåtarna fortsatt förmåga att uppträda dolt och autonomt, men i tillägg kan de agera som sensor-, vapen- eller ledningsnoder i en sammansatt sjöstyrka. Förmågan att använda sensorer och vapen samt att kunna slå ut motståndarens infrastruktur som är placerade på havsbottnen – Sea bed warfare – kommer att utvecklas. Amfibieförbandens sensorer och tyngre vapensystem är mer sjörörliga i gränsområdet mellan hav och land och utvecklas mot att kunna säkra stränder och hamnar i skydd av flottans överlägsna eldkraft. På samma sätt kommer amfibieförbandens längre vapenräckvidder att kunna skydda flottan och möjliggöra en mer utvecklad dynamik för alla marina förband. Det marina underhållet kan lämnas i fortifikatoriskt skyddade baser från spridda grupperingar längs kusten, i skärgårdsmiljön eller fritt till sjöss.

Teknikutvecklingen leder till att såväl ubåtar och ytfartyg som bas- och amfibieförband utrustas med ”lojala pulingar”[33] på och under havsytan samt i luften för de farligaste och de tråkigaste uppdragen. Dessa obemannade farkoster löser uppgifter som transporter, sjöövervakning, skenföretag, framskjuten spaning, anfall mot basområden m.m. Ukraina lär ha slagit ut två örlogsfartyg i en attack med obemannade farkoster mot Sevastopol den 29 oktober 2022.[34]

Behovet av mänskligt beslutsfattande och ledning kommer att öka i anfallsförbanden, men de beslut som cheferna och deras staber har att fatta stöttas av artificiell intelligens. De mest kvalificerade örlogsfartygen verkar med sensorer och vapen hela vägen uppifrån rymden ner till havsbottnen samt in i cyberdomänen och informationsmiljön. Våra fartyg, med minimala signaturer och moderna maskeringsmetoder, är i ständig rörelse vilket ger skydd och handlingsfrihet trots den täta satellitövervakningen över operationsområdet.

Luftkrigsutveckling

Ett Natomedlemskap innebär en förändrad geografisk uppgiftsviktning även för luftstridskrafterna. Östersjöområdet är fortsatt att av stor betydelse för Sverige, men ökade möjligheter erbjuds att samordna regional incidentberedskap. Tillsammans med upphandling av internationell flygutbildning skapas en större möjlighet att öka krigsdugligheten hos stridsflygförbanden. Samverkan med fjärde och femte generationernas stridsflygplan utvecklas för att nå högsta möjliga regionala effekt allteftersom JAS 39E och F-35 införs parallellt med att arvssystem behålls i Sverige och hos våra allierade. En hög grad av integration mellan dessa fjärde och femte generationens stridsflygplan gagnar inte bara Norden, utan även hela alliansen. Förmågebredden skapar ett ”combined arms”-dilemma hos Ryssland, jämfört med att bara behöva möta en plattformstyp. Tillsammans står de nordiska flygvapnen år 2030 för över 250 mycket kapabla stridsflygplan. Likaledes blir ett integrerat nordiskt luftvärn ett väsentligt tillskott till den gemensamma förmågan. Redan idag genomförs luftlägesutbyte, men detta kan snabbt utvecklas inom NORDEFCO till ett fullständigt utbyte som ger samtliga länder en ökad förvarning och lägesuppfattning.

Den militärgeografiska förändringen skapar på sikt frågan om Nato återigen ska dela sin luftförsvarsledning och etablera en nordlig sektor med fokus på Nordkalotten. Möjligheterna att utbyta och samverka kring luftlägesbilden medger också en förändrad geografisk balans när den svenska markbaserade sensorkedjan omsätts. Förmågan ökar att effektivt leda den samlade luftförsvarsförmågan hos svenska land- och sjöbaserade luftvärnsförband, tillsammans med de allierade resurser som opererar inom samma område, inte minst när det gäller försvar mot kryssningsrobotar och ballistiska robotar. Den geografiska förändringen medger också nytt nyttjande av svenska inhämtningsresurser. Signalspaning, flygburen radarspaning och stridsflyg med inhämtningsuppgifter kan nyttjas i helt andra områden tillsammans med våra allierade. Därigenom ökas både svensk och allierad förvarning. Vidare medges ett ökat fokus hos flygstridskrafterna på expeditionära uppgifter till stöd för allierade i framförallt närområdet, där svenska flygbaser nyttjas för operativt djup, men även på större avstånd från Sverige. Flygbasförbanden fortsätter utvecklingen av taktisk överlägsenhet med grund i spridning och rörlighet, vilka möjliggör operationer inom porté för ryska A2/AD-system. Denna kunskap gagnar inte bara oss själva, utan är mycket eftersökt inom Nato. Eftersom Finland också är långt framme inom detta område, finns goda grunder för ett fördjupat nordiskt samarbete inom Nato.

Utvecklingen av rymdlägesbilden fortsätter, men den kan i än högre grad integreras med våra allierade. Kriget i Ukraina har inneburit att en stor del av den globala uppskjutningskapaciteten som finns i Ryssland, nu inte längre är tillgänglig. Såväl Sverige som Nato och EU, civilt som militärt, har stor nytta av att Esrange utanför Kiruna sedan januari 2023 har satellituppskjutningsförmåga. Detta är också den enda uppskjutningsmöjligheten från det europeiska fastlandet.[35] Militär liksom civil nytta ökar kraftigt om utveckling sker mot att kunna genomföra ”responsive launches”, d.v.s. att snabbt kunna förstärka satellittäckningen över intressanta områden, eller ersätta satelliter genom uppskjutning av nya. De kombinerade möjligheterna att se på djupet genom satelliter och luftburna sensorer som GlobalEye, skapar också helt nya möjligheter för precisionsbekämpning med långräckviddiga markmålsvapen, vilka kommer återfinnas hos samtliga nordiska länder.

Tidiga erfarenheter från Ukraina

Rysslands utökade invasion av Ukraina har nu pågått i över ett år och just nu ser vi inget slut på det hela. Ukraina har påvisat behovet av en stark folklig förankring av försvaret av sin nation och självständighet. Ukraina har också visat på en innovationskraft och kreativitet som inte kan ersättas av mer resurser eller förband. Informationsöverlägsenhet via hela spektret av sensorer från rymden via drönare till informatörer på marken har gett Ukraina ett klart överläge. Att sen tiden för OODA-loopen minimeras, från upptäckt till beslut och bekämpning, beror troligen på de ledningsprinciper förbanden utgår ifrån. Av byråkratisering av ledningsprocessen genom att styra ansvaret långt ner i organisationen är framgångsrikt. Det ökar överlägsenheten mot ryssarna!

De ryska förbandens oförmåga att samordna eld, rörelse och skydd i såväl den operativa som i den taktiska dimensionen är helt förödande för deras möjligheter på slagfältet. Därför övergår man nu till att bedriva striden på marken enligt de principer som rådde under senare delen av första världskriget, med taktiska stridsgrupper under bataljons ram. Ryssarna har övergått från manöverkrigföring till ett utnötningskrig som kräver omåttligt mycket människor som med berått mod offras framför de ukrainska försvarsställningarna. Det kan konstateras att när Ryssland startar krig kommer människor i stort antal att offras. Den ryska politiska ledningen vill omvandla oförmågan på slagfältet till en politisk möjlighet i det internationella spelet. För Rysslands del handlar det om uthållighet på slagfältet tills de västerländska opinionsbildarna anser tiden mogen för förhandlingar. Genom påtryckningar och opinionsbildningar i det demokratiska västerländska samhället ser Ryssland sin möjlighet att nå slutlig framgång.  En förlust för Ryssland innebär slutet på Putinregimen och möjligen också en upplösning av den ryska federationen.

Avslutningsvis kan konstateras att det krävs en stor mängd av ammunition, reservdelar och ersättnings materiel för att hålla igång kriget. Det är något som västvärlden inte har planerat för. Och det är vår stora akilleshäl mot en motståndare som anser att människor inte är en bristvara.

Avslutning

Det går i nuläget inte att överblicka alla de konsekvenser som ett svenskt inträde i Nato kommer att föra med sig, men genom att utgå från en militärgeografisk analys av det operationsområde i vilket Försvarsmakten förväntas lösa sina uppgifter kan ändå några förutsägelser göras. Vi ska försvara vårt land även i framtiden, men vi måste utveckla vår samlade krigföringsförmåga – med dess konceptuella, moraliska och fysiska faktorer – för att möta de krav som ställs av en öppet aggressiv motståndare, av ett större operationsområde och av ett medlemskap i en försvarsallians. En satsning på starkt totalförsvar och robusta anfallsförband i alla domäner innebär att vårt sätt att slåss och vår vilja att på allvar delta i ett kollektivt försvar måste utvecklas i samma takt som ny materiel tillförs.

Foto: Forsvaret