Svenskt perspektiv på nordisk luftmakt inom NATO

Sveriges och Finlands inträde i NATO förändrar närmast allt i den nordiska strategiska kontexten. Ledamoten av den svenska Kungliga Krigsvetenskapsakademien Johan Wiktorin brukar påpeka att för första gången sedan Kalmarunionen i slutet av 1300-talet är Norden enad i samma säkerhetspolitiska allians.

Detta får naturligtvis stora effekter på säkerhetspolitiken och hur de nordiska länderna bygger sina försvar. Effekten må vara mindre för Norge och Danmark, men för Sverige och Finland som i sin planering utgått från att strida på egen hand vid väpnat angrepp, tills en vänligt sinnad part kan komma till hjälp, blir effekten desto större.

Hade Ryssland lyckats nå en hög grad av luftoperativ kontroll under de inledande dagarna, är det sannolikt att kriget hade fått ett snabbt och olyckligt slut för Ukraina.

Luftkriget, liksom kriget som helhet, är ständigt föränderligt. Luftkriget är i hög grad tekniskt drivet och med snabb teknisk utveckling förändras också luftkriget – även om vissa konstanter består. Det är t.ex. lätt att få intrycket av medierapporteringen att kriget i Ukraina visar att luftdomänen är av mindre betydelse. Som bl.a. Justin Bronk, Nick Reynolds and Dr Jack Watling påvisat i rapporten The Russian Air War and Ukrainian Requirements for Air Defence[1] så har luftdomänen varit av stor vikt under kriget. Hade Ryssland lyckats nå en hög grad av luftoperativ kontroll under de inledande dagarna, är det sannolikt att kriget hade fått ett snabbt och olyckligt slut för Ukraina. Den ryska oförmågan att hävda luftoperativ kontroll över egna förband möjliggjorde ukrainska flyganfall mot såväl logistik som ledning, vilket fick konsekvenser för hela den ryska operationen. Över tiden har bägge sidor genomfört såväl inhämtning som anfall med drönare, utan att endera sidan lyckas nå luftoperativ kontroll. I skrivande stund har Ukraina fått stå emot ytterligare ett massivt anfall med kryssningsrobotar, eftersom detta idag är det enda sättet för Ryssland att nå verkan inne i Ukraina. Det är därmed svårt att säga att luftdomänen är oviktig. En slutsats av det pågående kriget är istället att bristande förmåga att kontrollera luftdomänen försvårar operationer i de övriga domänerna, eller till och med stjälper den gemensamma operationen och möjligheten att nå strategiska mål. De flesta av Natos medlemsländer glömde bort risken och konsekvenserna av att förlora kontrollen av luftdomänen under den strategiska time-out som rådde när ”War on terror” och upprorsbekämpning var tyngdpunkten för samtida militärt tänkande. Även i Sverige fick denna period långtgående konsekvenser, men erfarenheterna av att vara innanför räckvidd för sovjetiskt/ryskt flyg och fjärrstridsmedel har bestått och tas vidare. Nu inleds ytterligare en fas när detta ska ske som medlem av NATO.

Arvet

En grundsten i det svenska försvaret under Kalla kriget var att fienden (Sovjetunionen) skulle komma över Östersjön och efter ett tag även genom Finland. Det sovjetiska slutmålet antogs i regel vara Atlantkusten, vilken snabbare skulle nås genom att ta landvägen över Finland och Sverige till Norge. Efter de baltiska staternas inträde i NATO, förbyttes den svenska hotbilden till att huvudsakligen utgöras av ett ryskt behov av svenskt territorium (primärt Gotland) för att avregla NATO från att förstärka Baltikum. Kalla krigets hotbild lade också grunden till huvuddelen av det svenska flygvapnets arv. Ett bassystem som skulle medge såväl skydd som verkan genom spridning. Ett redundant lednings- och stridsledningssystem som en angripare aldrig helt skulle kunna slå ut. Ett fokus på i alla lägen förneka angriparen en hög grad av luftoperativ kontroll, samt en stark attackförmåga mot sjömål med hög grad av samordning med de marina stridskrafterna. Dessa tankar formade såväl taktik- som teknikutveckling – ofta i symbios. Datalänkar infördes redan med J 35 Draken, men med JA 37 Viggen infördes en jaktdatalänk som Link 16 först på senare år har överträffat. I JA 37 nyttjades datalänken för att med underlägsna flygplanprestanda och vapen (radarjaktroboten Skyflash) kunna vinna över sovjetiska Su-27. I attackrollen utvecklades attackvapen med särskilda egenskaper för att kunna nyttjas i den extrema lågflygning som varit huvudsaklig stridsteknik sedan A 32 Lansen nådde förband.

Mycket av detta arv har levt vidare i både taktik, utveckling och kultur. JAS 39 Gripen är utvecklad för att kunna operera under mycket enkla förhållanden på temporära landningsplatser och verka med hög grad av nätverksuppkoppling. Sjömålsrobotsystemet som började med robot 04 på 1970-talet, lever vidare i robot 15 F-ER med runt 300 km räckvidd och sekundär förmåga mot markmål. Den kommande E-versionen av JAS 39 Gripen tar byggs runt telekrigsförmåga, fältmässighet och rörlighet, istället för att ha stealth som tyngdpunkt.

Taktisk överlägsenhet

Den svenska luftmaktens kärna har i årtionden varit taktisk överlägsenhet, vilket ovanstående historia ska exemplifiera. En angripare kommer alltid att ha fördelen av att slå först och väljer därmed tid och plats. Som ett litet land kommer Sverige aldrig att kunna påräkna numerär överlägsenhet och trots en framstående flygindustri är det inte rimligt att påräkna annat än teknisk paritet – även om enskilda områden kan prioriteras. Av den samlade luftoperativa överlägsenhetens tre delar har Sverige därför valt att fokusera på taktisk överlägsenhet. För piloter är det lätt att tänka att taktisk överlägsenhet handlar om att bäst nyttja sitt flygplan, formationskamrater och vapensystem. Grunden för den taktiska överlägsenheten läggs dock på marken. Bassystemet utvecklas vidare mot det som i Sverige benämns dynamisk spridning, där flygplan landar in på landningsplatser som används under några timmar i taget för att försvåra en motståndares targeting cycle. Det överordnade målet är samtidigt att över tiden kunna generera fler effektiva flyguppdrag än motståndaren.

De svenska luftstridskrafterna

Så vad kan då Sverige erbjuda NATO inom luftdomänen? De svenska luftstridskrafterna kommer att bestå av 120 JAS 39 C/D och E Gripen 2030, tillsammans med två luftvärnsbataljoner med MIM-104 Patriot (robot 103 i Sverige). Ytterligare luftvärn tillförs också under andra halvan 2020-talet, såväl på land som till sjöss. Gemensamt med övriga länder blir detta en imponerande luftoperativ förmåga i Norden om ca 260 stridsflygplan och god luftvärnsförmåga, såväl till sjöss som på land. Sammantaget erbjuder också den skandinaviska halvön både ett operativt djup och ett baseringsområde för NATO i understöd av Finland och Baltikum, liksom möjlighet att projicera makt ut över Barents Hav och Nordatlanten. Att skapa ett baseringsområde till stöd för sådana operationer är en prioriterad del enligt överbefälhavarens militära råd till den svenska regeringen 1 november 2022. Den andra prioriteringen är att med eget Integrated Air and Missile Defence (IAMD) bidra till NATOS övergripande förmåga genom ökad grad av integration. Inom IAMD utvecklar Sverige också förmåga till långräckviddig bekämpning av högvärdiga markmål med kryssningsrobot.

Baskoncept

Det är svårt att se att de nordiska ländernas flygstridskrafter skulle vara underlägsna en motståndare i luften. Likt det som idag sker i Ukraina erbjuder fjärrstridsmedel i form av kryssningsrobotar och taktiska ballistiska robotar Ryssland en möjlighet att kompensera underlägsen förmåga i luften. Sannolikt är det också förmågan med fjärrstridsmedel som kommer att kunna återbyggas snabbast, särskilt om hjälp erhålls från Kina och Iran. Hela Norden ligger innanför rysk porté med dylika fjärrstridsmedel. Sverige och Finland har unika flygbaskoncept som bygger på spridning och rörlighet för att kombinera skydd med verkan, medan Norge och Danmark har mer traditionella, statiska koncept. Det synes mindre troligt att Finland kommer att överge sitt nuvarande baskoncept, och man får utgå för att det finns en tydlig plan för att nyttja F-35 inom detta. Här torde det finns lärdomar för Norge och Danmark att göra, liksom andra NATO-länder. Bl.a. USA visar inom projektet Logistics under Attack stort intresse för baskoncept som bygger på spridning och rörlighet, likt de svenska och finska. Större sårbarheter finns sannolikt inom andra delar. Det gäller att se till hela funktionskedjan för luftoperationer, från spaningsradar och förråd till ledningssystem och flygbas. Hoten mot förmågan att utveckla kraft i luftdomänen återfinns också allt oftare i andra domäner eftersom luftkrigföringen förutsätter sådant stöd. En snabb funktionskedjan för långräckviddig bekämpning förutsätter funktion i såväl rymd- som cyberdomänen. Rymddomänen i sig är beroende av cyberaktiviteter för funktion. Sålunda är det av hög vikt för luftmakten att ta ansvar även för rymd- och cyberdomänerna, vilket även detta blir gemensamma nordiska intressen.

Sverige och Finland har unika flygbaskoncept som bygger på spridning och rörlighet för att kombinera skydd med verkan, medan Norge och Danmark har mer traditionella, statiska koncept.

Globaleye

Ytterligare en grundpelare i taktisk överlägsenhet är en överlägsenhet i lägesbild och ledning. Genom tidigare initiativ inom NORDEFCO finns redan en delad luftlägesbild mellan de nordiska länderna och genom ASDE (Air Situation Data Exchange) finns det även utbyggt inom NATO, innan Sverige och Finlands faktiska inträde. Rätt utnyttjade bygger befintliga och planerade sensorer i de nordiska länderna en mycket god lägesbild. Sveriges två st ASC 890 radarspaningsflygplan ersätts i mitten av 20-talet med S 106 Globaleye som erbjuder helt nya förmågor mot såväl luft, som mark- och sjömål. Dessa flygplan blir en nyckel i att t.ex. på stora avstånd upptäcka lågflygande kryssningsrobotar liksom signaturanpassade luftmål som Su-57. Förmågorna som Globaleye erbjuder blir av stor vikt över Barents hav, liksom på marken längs gränserna mot Ryssland. Flygburen radarspaningsförmåga är överlag en exklusiv förmåga med minskande antal tillgängliga plattformar. Här torde det finnas goda möjligheter till ett nordiskt samarbete inom den större NATO-ramen att gemensamt finansiera ett ökat antal Globaleye för en ytterligare stärkt lägesbild över Norden.

Combined Air Operations Centre för Nordkalotten?

Är den befintliga NATO-strukturen fortsatt bäst, eller är det läge för ett nordligt Combined Air Operations Centre med ansvar för Nordkalotten?

Sverige, Norge och Finland har sedan 2008 på veckobasis bedrivit Cross-Border Training, vilket skapat en hög grad av gemensam förståelse och samträning. Detta har ytterligare förstärkts av större övningar, där ofta även Danmark deltagit. När Sverige och Finland blir fullvärdiga NATO-medlemmar, kommer det därför inte vara några större skillnader i hur själva luftstriden bedrivs. Frågan blir istället hur luftstridskrafterna bäst leds i NATO. Är den befintliga NATO-strukturen fortsatt bäst, eller är det läge för ett nordligt Combined Air Operations Centre med ansvar för Nordkalotten? Den största utmaningen blir att integrera 4:e och 5:e generationens flyg för att höja den sammanlagda effekten av F-35 och JAS 39 C/D och E. En annan utmaning är hur de nordiska länderna och NATO som helhet skapar ökad redundans och resiliens inom ledning. Svensk planering ser ledningsbortfall som en förväntad del av striden och ledningsstödsystem dimensioneras med överlapp för ökad redundans. Som komplettering försöker det svenska flygvapnet försöker bygga en kultur av innovation och initiativ, där friktioner i form av länkar som inte kopplar upp etc. ses som en möjlighet att öva realistiskt, snarare än ett misslyckande.

Oaktat dessa utmaningar blir den samlade nordiska luftmakten en faktor att räkna med och ett starkt förmågebidrag till NATO.

Artikkelen ble først publisert i Luftled 2022-3.

Foto: Forsvaret