Norden; ett gemensamt operationsområde

Norden; ett gemensamt operationsområde

. 6 minutter å lese

Karlis Neretnieks

Tidligere sjef for Försvarshögskolan og medlem av Kungliga Krigsvetenskapsakademien

De nordiska länderna har i grunden tre gemensamma militärstrategiska problem att hantera. Här kommer de främst belysas i ett norsk-svenskt sammanhang. Två är tydligt geografiska, Östersjön och Nordkalotten, medan det tredje, att ta emot utländsk hjälp, visserligen också har geografiska implikationer men är svårare att knyta till något specifikt område.

I östersjöområdet är försvaret av Baltikum den gemensamma nämnaren. Det är svårt att se hur Nato skulle kunna försvara sina baltiska alliansmedlemmar utan att utnyttja norskt och svenskt territorium, främst då luftrum. Det kan ske av flera anledningar. Allierat flyg kan bli frambaserat till Norge för operationer i östersjöområdet, flyg baserat i Storbritannien eller på hangarfartyg utnyttjar norskt och svenskt luftrum, ryska kryssningsrobotar på väg mot mål i Norge kommer passera över Sverige, lyckas Ryssland framgruppera luftvärnssystem på svensk mark måste de bekämpas, mm. Det finns många variationer på detta tema. Vad som dock är uppenbart är att det måste ske en omfattande luftrumssamordning och ett utbyte av sensordata mellan Sverige och Norge (Nato) för att det inte ska uppstå kaos i luften över södra Skandinavien. Här är det inte bara en fråga om flygstridskrafter av olika slag, minst lika viktigt är att luftvärnssystemen i båda länderna har en gemensam lägesbild. Att Sverige nu anskaffar Patriot, där systemet till del kommer täcka delar av det luftrum som kan vara aktuellt för Nato flygstridskrafter att utnyttja, accentuerar problemet. Den nödvändiga samordning som kommer att krävas går inte att improvisera fram med kort varsel. Den måste vara förberedd och övad.

Gemensamme problem

Ytterligare ett gemensamt norsk-svenskt problem i södra Skandinavien, visserligen inte direkt kopplat till Östersjön, är behovet att kunna skydda sjötransporter till främst Göteborg, som är såväl Sveriges som Norges största importhamn. Det mest akuta problemet här är sannolikt förmågan att möta hotet från ubåtar och minor. Ska Göteborgs hamn utnyttjas kommer det innebära att norsk (Nato) och svensk marin verksamhet i Skagerak måste samordnas. Varken Norge eller Sverige har enskilt tillräcklig förmåga att hålla farlederna öppna. Här finns det också skäl att peka på Göteborgs betydelse även för Finland. Skulle sjötrafiken i Östersjön bli avbruten så kommer huvuddelen av finsk import behöva ske via den svenska västkusten, för vidare transport genom Sverige till Finland. Att så kan ske är ett vitalt intresse för såväl Norge som Sverige då det påverkar Finlands förmåga att försvara sitt territorium. Det är Finland som i avgörande grad skyddar båda länderna i norra Skandinavien.

Problematiken på Nordkalotten är knuten till de ryska baserna på Kolahalvön och de kringliggande havsområdena. Här finns den ubåtsbaserade andraslagsförmågan, som måste skyddas till varje pris, och de marin- och flygstridskrafter som har till uppgift att påverka Nato förstärkningstransporter över Atlanten. En framflyttning av sensorer och luftvärnssystem västerut skulle erbjuda stora fördelar ur rysk synvinkel. Den ryska luftförsvarszonen skulle utökas och därmed skulle det bli svårare för Nato att såväl bekämpa de ryska baserna som att tidigt möta olika hot på havet och i luften.  Likaså skulle ryska flygstridskrafter kunna få ett utökat skydd av egna system på marken vid t ex företag riktade mot Norge. Optimalt vore om luftvärn, kompletterat med långräckviddiga sjömålsbekämpningssystem, kunde grupperas i Norge. Det skulle inte bara öka skyddet för Murmanskregionen, utan också skapa möjligheter att understödja de marin- och flygstridskrafter som ska passera Norskehavet för att lösa uppgifter i Nordatlanten.

Även om den ryska ambitionen skulle var lägre, t ex att bara bekämpa Natobaser i norra Norge med flyg och kryssningsrobotar för att därmed försvåra Nato-operationer i anslutning till norra Skandinavien, är det sannolikt att svenskt och finskt luftrum skulle beröras. Det såväl av de ryska insatserna som av Nato försvarsåtgärder. Skulle den ryska ambitionen vara att genom markoperationer besätta delar av norra Norge så krävs antagligen att man utnyttjar svenskt och finskt territorium. Att enbart lita till amfibieoperationer mot den norska kusten, luftlandsättningar och en framryckning genom Finnmark ter sig både riskabelt och svårgenomförbart. Att dessa komponenter skulle ingå även i en större operation är dock sannolikt.

Skandinaviska halvön isoleras Förutom att Nordkalotten utgör ett gemensamt norsk, svensk och finskt operativt problem har det också storstrategiska implikationer. Skulle Ryssland lyckas avskära förbindelserna över Atlanten kan det innebära att Natos försvar av Östeuropa riskerar att misslyckas. Där krävs att amerikansk hjälp kan tillföras.

Ur skandinavisk synvinkel är dock problemet än mer akut. Även om Ryssland bara lyckas till del med sina operationer riktade mot Nordatlanten kan även en ”halv” rysk framgång, att förbindelserna över Nordsjön avskärs, innebära att den Skandinaviska halvön isoleras från omvärlden. Därmed skulle eventuellt stöd, främst då från USA, till såväl Norge, Sverige som Finland omöjliggöras eller åtminstone bli starkt begränsat. Något som skulle ha ytterst allvarliga konsekvenser för framförallt Norge och Sverige då båda länderna är beroende av tidig hjälp för att kunna bedriva rimligt uthålliga försvarsoperationer. Finland, med sin relativt sett starka försvarsmakt, är där i ett bättre läge men är också beroende av hjälp på något längre sikt.

Kopplat till Norges viktiga roll inom Nato för att försvåra ryska operationer i Norskehavet måste även ryska flyg- och robotangrepp, via svenskt och finskt luftrum, mot baser eller infrastruktur i alla delar av Norge beaktas. T ex skulle den reservförbindelse för stöd till Sverige och Finland som Trondheim utgör, kunna vara ett attraktivt mål. Att Örlandet kommer vara huvudbas för F-35 systemet och att amerikansk materiel är förhandslagrad i Tröndelag gör också området intressant som angreppsmål.

I artikeln har Finland bara berörts i en norsk-svensk kontext och Danmark inte alls. Båda dessa länders operativa förmåga och agerande har självfallet stor betydelse för försvaret av det nordiska området. Det skulle dock leda alltför långt att här analysera t ex betydelsen av svensk-dansk samverkan för att skydda Östersjöutloppen, eller svensk-finska marina operationer i Östersjön för att begränsa ryska Östersjöflottans handlingsfrihet. Klart är dock att alla de nordiska länderna är beroende av varandra för att kunna möta ett ryskt angrepp.

Gemensam nordisk planering

De ovanstående resonemangen leder till den uppenbara slutsatsen att en gemensam norsk, svensk, dansk och finsk operativ planering, kopplad till Natos planering i övrigt, vore en stor fördel i händelse av en konflikt i det nordiska området. Sveriges och Finlands alliansfria status innebär här olyckliga begränsningar. Det borde dock inte hindra länderna att vidta tekniska förberedelser, främst då utveckla möjligheter att utbyta olika typer av information, och bedriva sådan gemensam övningsverksamhet som skulle underlätta samverkan i krig.

I viss utsträckning sker det redan. Inom ramen för Cross Border Training genomförs gemensamma flygövningar på i det på närmast rutinmässigt basis. Trident Juncture 2018 och Northern Wind 2019 är exempel där man med större markstridsförband deltagit i varandras övningar.

Finsk Combat Media Team besøker finske piloter på Ørland flystasjon under øvelse Trident Juncture 2018. Foto: Amanda Fjeld/Forsvaret.

Kan det göras mer?

Ja, listan på större och mindre åtgärder som skulle öka ländernas förmåga att agera tillsammans skulle kunna göras lång. Här tre förslag som har fördelen att inte bara öka den gemensamma operativa förmågan utan vilka också har en tydlig strategisk knytning.

Gemensamma ubåts- och minjaktoperationer i Skagerak bör förberedas och övas. Här borde också andra Nato-länders stridskrafter kunna involveras då det ligger i hela alliansens intresse att alla de nordiska länderna kan genomföra en uthållig strid.

Ett angeläget steg för att utveckla nordisk interoperabilitet vore att genomföra en omfattande gemensam luftförsvarsövning över södra Skandinavien. Både Norge och Danmark håller på att införa F-35, Sverige kommer snart ha nya JAS 39 E och Patriot som viktiga komponenter i sitt luftförsvar. System som tillför helt nya och avancerade förmågor. Det finns därför alla skäl att öva och pröva hur de skulle kunna verka tillsammans för att skydda luftrummet i ett aktuellt, sannolikt, operationsområde. Övning ”Margarethe” (efter Kalmarunionen) kanske?

Gemensamma operationer är inte bara en funktion av teknisk förmåga och samordnad planering, det är också en fråga om förståelse för alla inblandade länders specifika problem och sätt att tänka. En viktig åtgärd vore därför att införa en för de nordiska länderna gemensam och omfattande ”generalskurs” som gav deltagarna en god inblick i de geografiska, operativa och strategiska faktorer som kan påverka ett gemensamt försvar av det nordiska området. I detta sammanhang borde det också undersökas om inte ländernas försvarshögskolor till delar skulle kunna integreras.

Avslutningsvis. En väl utvecklad och trovärdig förmåga till nordisk samverkan är inte bara till nytta i händelse av krig. Framförallt ökar den gemensamma avskräckningsförmågan. Något som skulle bidra till ökad stabilitet och säkerhet i hela det nordisk-baltiska området.


Denne artikkelen var først publisert i Luftled 1-2020.


Foto: Svenske flymeklanikere inspiserer en Svensk JAS 39 Gripen på Bodø flystasjon under øvelsen Trident Juncture 2018. Bildet er tatt av Louse Levin ved Det svenske luftforsvaret, hentet fra Forsvarets mediearkiv.